Samtalet – Tankar om ”plötsligt händer det”

Hur mår du? – Problemet var inte frågan utan snarare vem var det som frågade?

Som alltid nu för tiden vållar dessa tre små ord en väldigt stor hjärnaktivitet. På vilken nivå ska jag svara? Orkar jag? Är personen närvarande? Är frågan genuin och ärlig?
Jag checkade av listan snabbt i huvudet och bestämde mig för ett äkta svar – ”Dagsplanering råder, Karin mår bra idag men hela förra veckan var tuff med dåliga blodvärden och komplikationer som kraftig värk och illamående. Efter lite påfyllning med nytt blod så hoppas vi att värdena stiger så att den uppskjutna behandlingen blir av nästa vecka, svarade jag med ett hoppfullt leende.

Hon verkade inte ha hört eller förstått ett ord av vad jag sa, för hennes blick fladdrade länge över mitt ansikte som om hon sökte efter ett skrivet svar och till slut sa hon;

”……. Jag frågade hur du mår?”

Även om man står vid sidan om och själv inte är drabbad fysiskt utav cancer så kommer man inte undan den psykiska påverkan under dygnets alla timmar.
Dubbelfrågan inledningsvis fick mig att förstå att ansvaret för min egen person hade glömts bort eller rättare sagt blivit negligerat utav personen som bär det ansvaret, jag själv!

Det är inte konstigt, både jag och Karin är hemma tillsammans nästan varje dag, ibland känner jag av värken i min egen rygg eller det hastigt påkomna illamåendet som Karin berättar om, man vill ju så gärna försöka hjälpa till genom att vara med henne i nuet och förstå hennes känslor och oro.

Negligerat sig själv? Jo så är det nog. För min del så kan det vara den självvalda ensamheten som ger kraft eller träningspasset för att ta bort den omedelbara ilskan. Men när det plötsligt händer och man får till samtalet, där närvaro, respekt och uppmärksamhet står i fokus, då fylls seglet utav vind och man får ny kraft. Att börja prata om sig själv känns ovant i början men det är som när man lärde sig att cykla, knackigt i början och det kan göra ont men när man väl kommit på det så går det utav bara farten, snacka om Pyspunka.

Jag är en krävande samtalspartner, ställer höga krav på den jag pratar med och ödslar inte tid på fladdrigt folk som inte är ”närvarande”. Samtalen under de 2 sista månaderna som har haft stor betydelse för mig är lätträknade, konstigt att det är inte är med folk i min omedelbara närhet eller människor som jag är släkt med. Efter Karin och familjen är enda undantaget min kompis TB som jag var ute och drack öl med häromdagen. Men annars har det varit väldigt oväntade samtal som med min Naprapat, innebandy killen ifrån Ghana och personen på mingel festen och det som dom alla har gemensamt är att dom är ca 20 år yngre än mig och jag har ingen större eller längre relation till dom.

Kan det vara så att jag inte släpper in min egen generation eller kan det vara så att personer i min egen ålder eller närhet inte öppnar upp? Kan det vara så illa i dagens värld, att folk i medelåldern med dess hektiska livsstil och schemalagda ”måsten”, som håller bort det spontana mötet, allvarliga känslor och förlorad empati för omvärlden?

Men en sak vet jag och det är att jag måste få till de här mötena, samtalen oftare och att ta mitt egna personliga ansvar för att kunna stötta Karin och mig själv på bästa sätt under denna motvilliga resa.

5 kommentarer till Samtalet – Tankar om ”plötsligt händer det”

  1. Ping: Tankar ifrån sidan del 2 – samtal och ansvar | Mitt i livet

  2. Else skriver:

    Vet du, det är inte ett enda dugg konstigt! Jag tror inte alls att det är en generationsfråga. Att de råkat vara yngre än du är nog bara en slump. Det är snarare så att det är mycket lättare att prata om det svåra med folk man inte har en djupare relation till. Någon där det liksom inte betyder något om man bryter ihop och blottar sitt inre. Inför släkt och vänner har man omedvetet en spärr. Man vill inte visa sig svag. Man vill inte visa sig rädd. Man vill inte vara till besvär. Tillsammans med vänner och familj har man sin roll och det är svårt att bryta den. Man vill vara den man alltid är. Det är därför jag så ofta skrivit på min blogg om det här med att åka på rehabilitering, för där finns utrymme att prata, gråta, skrika. Lydiagården har även familjeveckor.

    En kurator eller liknande borde tilldelas alla i de här situationerna, inte bara till de sjuka. För man måste få ur sig alla tankar, man måste höra sig själv sätta ord på sina känslor och funderingar. Det måste ut! Inte förrän man fått det ur sig, gråtit, skrikit får man ny kraft. Och det är något man inte gör med en närstående eller god vän. Försök få en sådan samtalskontakt.

    Stora styrkekramar till er båda!
    Else

  3. Berit assarsson skriver:

    Per, jag förstår dig så väl och jag önskar att jag kunde vara till större nytta för dig för jag har inga måsten längre och du vet att jag finns för er båda och det är så viktigt att ha någon att prata med. Men det är inte lätt att hitta någon som förstår. Man har svårt att uttrycka sina känslor, man vill helst ha dem för sig själv många gånger. Vi kan bara konstatera att livet är svårt och orättvist ibland. Många jättekramar till er båda.y

  4. passarsson skriver:

    Tack Else o stora Juliga hälsningar 😊

  5. passarsson skriver:

    Tack Berit o nu syns vi snart 😊 välkommen till S-holm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s