”Mardrömmen” – Tankar om det som inte fick vara sant

Beskedet slog till utan förvarning och helt plötsligt var det höst och ett stort mörker med iskalla vindar som fick oss båda att bara skaka på huvudet och undra om vi drömde.

Sommaren 2014 går till historien som en utav de varmaste och vackraste på flera decennier. Så hade det även varit för oss, återgång till det ”normala” livet efter en lång behandlings period för Karin. Minskade jobb åtaganden, bytt huset mot lägenhet och uppleva att Karin hämtade hem alla förlorade krafter gjorde det till en perfekt sommar.

I Augusti var det stor fest i Sigtuna och firandet utav Karin’s 50 årsdag med tillresta vänner ifrån flera olika världsdelar. Sin absoluta kröning fick sommaren när vi tillsammans passerade målsnöret på halvmaran i ett soldränkt underbart Stockholm.
Nu hade vi hämtat hem det vi hade förlorat och vi hade minsann vunnit kampen, nu var det långplanering som gällde och bara positiva tankar om framtiden.

Så att sitta där på Sjukhuset och höra Onkolog läkaren säga att det var bekräftat att cancern hade kommit tillbaka i lymfnoderna eller rättare sagt att cancern troligen aldrig riktigt lämnat kroppen – Det var en sån käftsmäll att man inte kunde fatta att det var sant – Blixten slår ju inte ner 2 gånger på samma ställe – man slår inte på nån som precis har rest sig – argumenten var givetvis många att det inte var sant och orättvisan grinade illa mot oss, men vad hjälpte det.

Hjärnans process vid stora chocker – Förnekelse -> Ilska -> Ledsamhet och till slut en acceptans hinner man inte slutföra, för när man står vid sidan om, vill man bara att behandlingen skall börja så snabbt som möjligt.

Snabbt in i matchen igen, fokusera och ta tag i det praktiska, stryka dyk resan i höst, rensa bort nya uppdrag, informera nära o kära, samt ställa om till dagsplanering igen.
Det praktiska blev avklarat med en väldig effektivitet både ifrån oss och ifrån sjukhuset sida med stor röntgen genomgång för att lokalisera eventuella nya tumörer eller metastaser med ett negativt resultat. Så nu hade vi i alla fall lokaliserat fienden och behandlingsplanen var bestämd för 3 månader framåt.

För mig besannades inte riktigt mardrömmen förrän vi gick in på Onkolog avdelningen för Karin’s första cellgifts behandling. Sköterskan som mötte oss (vi hade haft henne under förra behandlingsperioden) tittade på oss med stor empati och nästan tårfylld blick och säger; ”vi skulle ju inte träffas här mer”.

11 kommentarer till ”Mardrömmen” – Tankar om det som inte fick vara sant

  1. Berit assarsson skriver:

    Per, jag är så tacksam attdu finns, ett stort stöd för vår älskade lilla flicka, jag längtar så efter henne och skall bli skönt att komma upp till er om några dagar. Många kramar till er båda. 😌

  2. Sibylla skriver:

    Hej Per!
    Det är tufft att vara cancerpatient, och det är lika tufft för anhöriga att stå bredvid och titta på. Det är inte många som tänker på det.
    För mig är min man den viktigaste och den bästa medicinen jag har, och jag skulle inte kommit tillbaka så snabbt, om det inte vore för honom. Men samtidigt vet jag att han gjorde samma resa som jag, fast i tanken. Och det var många gånger lika tungt för honom som för mig.
    Jag vet vad du går igenom.
    Kramar
    /Sibylla

    • passarsson skriver:

      Tack Sibylla för din förståelse, även om det är ett känsligt ämne för oss alla så känns det bra att få skriva av sig sina tankar och funderingar.
      Kram
      ///Per

  3. Else skriver:

    Att stå vid sidan som en åskådare och inte kunna göra någonting annat än att finnas där som stöd, måste vara fruktansvärt. Jag kan inte ens föreställa mig dina våndor. Men Karin har tur som har dig vid sin sida, ditt stöd är ovärderligt! Ni finns hela tiden i mina tankar och jag hoppas att denna nya kur tar död på monstren där inne i Karins kropp för gott!
    Stor Skånsk kram!
    Else

  4. natasakubikova skriver:

    Per lilla,
    Jag vet att det måste vara helt hemskt att stå brevid som stöd men inte kunna göra nånting alls för att döda de jävla cellarna. Men du vet också att det du gör är absolut det bästa. Känna dig inte som du inte varit i mina tankar för du är där varje gång. Jag önskar mig att få kunna göra nånting mer för både dig och Karin. Det är bara och kämpa på och sen får vi ta oss ner till det Röda Havet och dyka och ha det super cool tillsammans. Det är bara några veckor kvar till sommaren och sen kör vi. 😉 Saknar er mycket! Pussar och kramar

  5. Sylvia Orädd skriver:

    Hittade denna blogg, på min egen påbörjade resa… Anhörigperpektivet är viktigt. Jag känner det är svårast för dem… Själv mest går jag ju på, och ska genom skiten….
    Fint beskrivet. Och känner så igen mig om denna sommar, och de ändrade livsplaner och steg jag och vi tagit. Som i den vackraste av sommrar, i alla dopp i det ljumma norrländska havet fullständigt föll i kras. Följer er fight, för kraft till min och vår egen. Aldrig ge upp!
    Tack & kämpa!

  6. asd4r5t6 skriver:

    Tack Sylvia för kraft och mod och hoppas att vi alla kan titta tillbaka på denna tiden som en jobbig resa som vi kom ut starkare utav
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s