En dag taget!

Efter en fullständigt katastrofal lördag, där jag knappt tog mig upp ur sängen och kände mig fullständigt nerdrogad, skiner nu solen igen, åtminstone utanför mitt fönster…

Det här var en ordentlig utmaning, som om man inte hade nog av dessa små erfarenheter, känner snart att jag inte behöver fler, åtminstone inte när det gäller sjukdomstillstånd. Jag kan bara så här efter 6 dagar med värsta ”sjösjukan” säga att jag inte kan rekommendera detta till någon. Vad det egentligen är frågan om är väl fortfarande något osäkert, men allt lutar åt att det är Vestibularisneurit så nu när jag är inne på femte dagen med 50mg kortison och sakta börjar känna mig bättre, känner jag nu av kortisonet istället….ja av alla onda ting är det väl bättre än det eviga gungandet och illamåendet.

Men nu är det hårdträning som gäller, denna underliga ”sjukdom” försvinner bara om man tränar bort den…skakar på huvudet enligt schema, följer prickar på väggarna, reser sig hastigt upp och ner, promenerar och allmänt springer omkring, det är väl inte direkt det jag känner för just nu, men det är som vanligt bara att bita ihop och göra som ”doktorn” säger. I det här fallet kan jag nog inte ta min egen väg till återhämtning utan måste nog följa doktorns order om kompensationsträning. Så rehabplanen kommer att fortskrida dock i något ändrad form….

doctors orders

 

Annonser
Publicerat i Februari | Märkt , , | 9 kommentarer

Rehabplanen som sprack!

För drygt två veckor sen kom jag i kontakt med en sjukgymnast på cancerrehab på KS. En helt fantastisk tjej som jag tom träffat förut och som hjälpte mig när jag låg inlagd en längre tid för ett knappt år sen. I vilket fall så kom hon upp med en rehabplan – ett tioveckorsprogram som skulle innehålla minst tre pass i veckan. Vattengympa på måndagar o fredagar samt styrketräning på onsdagar, detta ihop med 5km promenad dessa dagar fram o tillbaka till KS kändes som rena lottovinsten. Känner ju mig själv rätt bra och vet att jag behöver struktur för att komma igång med denna välbehövliga träning.

Sagt och gjort för två veckor sen traskade jag dit för mitt första vatten pass, det var tufft men härligt tillsammans med ett gäng tjejer i olika cancer faser. Kände mig helt upplivad efteråt när jag promenerade hem med en bra känsla i kroppen att nu ska banne mig fysiken återhämtas så jag slipper undvika trappor och stöna i uppförsbackar.

Förra veckan var jag manngrant där och styrketräningspasset ihop med min sjukgymnast var väl inte det roligaste, bröt ihop vid ett tillfälle då jag helt enkelt inte kunde göra en enkel övning som jag förut aldrig reflekterat över skulle vara speciellt jobbig. Det gick helt enkelt, hade nog inte riktigt insett vilket dåligt skick jag var i och det knäckte mig delvis litegrann, men som R sa, – varför tror du att du är här, inte för att du är stark utan för att du ska bli stark! Så det fick mig delvis att backa och ta ett nytt djupt andetag och inse att ja jag är i dåligt skick och det är därför jag behöver träna.

När helgen kom var jag rätt trött, insåg att jag gjort mer förra veckan än vad jag gjort det senaste 16 månaderna så det får väl ta sin tid, men det kändes underbart, halvmaran i september kändes plötsligt som ett möjligt mål.

Så i måndags tog jag bilen till KS för att jag skulle vidare till ett möte på eftermiddagen, hoppar i vattnet och tänker att nu jäklar ska det tränas, känner mig lite svag pga en dålig natt men kör på som vanligt, då plötsligt under en övning orken bara tar slut, det svartnar och jag kan knappt andas….det slutar med att de får hjälpa mig upp och får lägga mig i omklädningsrummet med benen högt, vatten o banan, sen piggnade jag till. Tog det lugnt en lång stund innan jag satte mig i bilen och körde norrut, vi skulle ha möte och övernatta på hotell och fortsätta mötet under tisdag fm.

Kände mig pigg resten av dagen och vi åt gemensam middag på kvällen men alla var trötta så vid 21:30 låg jag i sängen och såg fram emot en 9-timmars natt. Vaknade dock vid 3-tiden och kände mig lite lätt yr, men lyckades somna om ett par gånger men vid halv-sju insåg jag att jag måste stiga upp. Det gick inte, så fort jag lyfte huvudet från kudden så snurrade hela rummet och det kändes som om jag skulle svimma, samtidigt som ett illamående sköljde över mig. Så där ligger jag på ett hotellrum och funderar på hur jag ska lyckas ta mig ner till frukosten…. Men skam den som ger sig, efter en timme har jag lyckats ta mig upp utan att svimma eller kräkas, duschat, borstat tänderna och fått på mig kläder, tom packat det mesta. Tog mig ner i frukostmatsalen där min chef sitter och ser direkt att något inte stämmer, han fixar lite frukost, då jag har så ostadiga ben att jag knappt kan gå….sen kommer mina övriga kollegor och hjälper mig.

Insåg att jag inte skulle kunna ta mig därifrån själv och ringer efter Per, som precis vaknat, men efter någon timme eller så kommer han och hämtar mig. Det var så skönt att komma hem, finns ju inget värre än att må dåligt och inte vara hemma.

Nu är det fredag morgon och yrseln, illamåendet och huvudvärken är i full blom. Igår fick jag en tid på vår VC och Per körde oss dit, då jag fortfarande är ostadig och har svårt att gå. Där konstaterade de att jag troligtvis fått en inflammation på balansnerven, vilket behandlas med kortison (min favoritmedicin 😱), så nu ska jag äta högdos kortison i 5 dagar därefter trappa ner i ytterligare 10 dagar. Skulle det mot förmodan bli sämre eller ingen skillnad alls skulle vi åka in akut….det känns ju inte som ett alternativ i första taget, men vi får väl se.

Oavsett så lär jag få dras med det här en längre period så där flög träningsplanen käpp rätt åt h-vetet. Fast så länge symptomen inte beror på metastaser i hjärnan ska man väl vara tacksam….

Men halvmaran i september hägrar fortfarande, så kan jag snälla slippa fler uppförsbackar!
image

Publicerat i Februari | Märkt , , | 11 kommentarer

17 år sen första bröstcancerdiagnosen

Ja igår måndagen den 8 februari var det 17 år sen jag stod i duschen och kände en knöl i mitt vänstra bröst, så det är väl dags att hoppa högt av glädje över att jag en tisdagmorgon 2016 är på väg in i duschen igen för att göra mig redo för dagens aktiviteter.

Det är bra med lite perspektiv när man inte mår 100% och håller på att oroa sig för saker som kanske inte händer, eller åtminstone inte händer på lång tid. Då första gången var barnen små och det fanns inte tid för vare sig oro eller ”gnäll” och det var nog bara bra just då eftersom utsikten då inte var så positiv, men inga farhågor besannades och min doktor hade fel om prognosen.

Det tog 14 år en tid där oron för återfall försvann i tomma intet, för ingen har väl hört talas om återfall efter 14 år när man fått diagnosen trippelnegativ.
Men det dök upp igen i samma bröst men med en lite annorlunda variant på tnbc (trippelnegativ bröstcancer) och det var dags för nya cellgifter och stor operation denna gång försvann hela bröstet och lite till. Sen återgick livet som vanligt och nu trodde man att det var över på riktigt, prognosen var bättre och ingen spridning från bröstet hade hittats, framåt sommaren 2014 började vi alla tro på att det kanske stämde och jag lyckades i september 2014 springa mitt första oficiella halvmaraton. Därefter var det dags för 2 rehabveckor på Mösseberg för ytterligare återhämtning, när jag kom hem därifrån kände jag mig stark, lycklig och frisk för att jag ännu en gång lyckats gå vidare utan ångest och oro.

Sen kom den obligatoriska kontrollen och jag kände mig helt lugn, hade ju varken känt nåt eller mådde dåligt på något sätt, men ack vad jag bedrog mig för på UL hittade de stora svullna lymfkörtlar på vänstra sidan och jag förstod naturligtvis direkt vad det var men vi kände oss trots detta ganska lugna, vi hade ju varit med några gånger tidigare så vi visste vad vi skulle igenom. Nya behandlingar med allt vad det innebar och nu har det gått 10 månader sen senaste behandlingen och ännu har inga nya metastaser hittats, så naturligtvis ska vi hoppa högt av glädje och tacka vår lyckliga stjärna för att jag nu levt 17 år efter den första dåliga prognosen.

Så oron och ångesten kan fara och flyga åt helvetet, nu jäklar ska jag bli frisk på riktigt och sluta fundera så mycket på prognosen som är ännu sämre än för 17 år sen, för jag verkar ju inte passa in i någon normalmall när det gäller TNBC.
Så jag säger bara;

Publicerat i Februari | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Uppföljning

Ja det nya året som skulle börja så bra med träning och nyttigheter höll ungefär 14 dagar, sen sällade jag mig till en stor del av befolkningen och dras nu med en envis förkylning, som inte riktigt har bestämt sig för vart den ska ta vägen….

Tröttsamt är det i all fall, fast ändå inte, tänk vad härligt att kunna bli förkyld utan att vara orolig för att man ska dö, ja för så är det när man är under behandling och ens små vita blodkroppar inte orkar stå emot. Känner mig så oerhört tacksam för att jag inte behöver springa omkring och vara lika orolig längre för förkylningar och andra ”små” åkommor, där är jag nu som alla andra.

Per och jag var på Cancergalan ”Nej till cancer” förra måndagen, det började med att jag fick en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att ställa upp på en intervju och även visa mitt ärr i samband med Cancerfondens insamlingsgala. När kampanjen ”Nej till Cancer” kom ut för ett tag sen var vi många som var lite skeptiska och tyckte att jag det är väl klart att man säger nej till cancer, men om man drabbas är det ju svårt, så jag tyckte väl att det uttrycket var sådär. Men efter att ha pratat med några olika personer kring detta fattade jag vad det hela handlade om och när jag sen insåg att jag skulle kunna påverka andra människor att dela med sig för att driva cancerforskningen framåt, så fanns det inget alternativ för mig än att ställa upp.

Så iklädda ”galakläder” typ samma som på förra insamlingsgalan i höstas, det är ju inte så att man har överflöd i garderoben på finkläder, i alla fall inga som passar längre, så det var bara att ta en favorit i repris. Vi åkte i alla fall till Cirkus och minglade runt lite med diverse ”kändisar”, både med och utan cancer, de cancerforskare som var där hyllades som värsta ”rockstars” och det kändes ganska absurt och samtidigt helt fantastiskt hur enskilda människors engagemang kan göra sådan skillnad. Vi var i alla fall helt slut när vi kom hem, men lyckades ändå dricka lite champagne och känna hur viktigt det är att sätta lite guldkant på tillvaron så ofta det går. Som en av mina ”inspelningskompisar” uttryckte sig, ”det handlar inte bara om att överleva, utan att fortsätta leva också”. Det tar jag åt mig och tackar ödmjukast för det citatet Sebastian.

Så trots att det ibland känns som att jag lever på övertid och någonstans bara går och väntar på att det ska slå till igen, så måste jag tvinga mig själv att sluta upp med det. Vilket naturligtvis inte är det lättaste men alternativet är för deprimerande. Jag har också bestämt mig för att sluta gå och vänta på besked och helt enkelt leva under förutsättningen att ”no news is good news”, och tar åt mig det som en bloggkompis Sibylla skrev på ett inlägg för några veckor sen.

Om det är någon som undrar om jag är orolig, så måste jag göra dessa personer besvikna. Nä, jag är inte orolig av naturen. Varför skulle jag vara det? Det är liksom ingen bra idé. Antingen är man orolig i onödan så har man mått dåligt i förväg helt i onödan, eller så har jag fått återfall och då har jag varit orolig i onödan och mått dåligt längre än nödvändigt. Oavsett, så är det ingenting jag kan påverka och bryr mig inte om det. Givetvis blir man glad när det är ”negativt” och ledsen om det är ”positivt” men det är sånt jag får tänka på i februari/mars. Innan dess ”fullt ös”!

Tack Sibylla detta tar jag nu till mig, gjorde ytterligare DT röntgen i måndags över höft och bäcken där jag har haft lite värk de senaste veckorna, och nu är det onsdag och jag förutsätter att det inte var några metastaser som orsakat värken eftersom ingen har ringt! Så nu ska jag sluta oroa mig i onödan och fortsätta leva som om ingenting kan påverka vare sig den ena planen eller den andra.

Så till alla nära, kära och ni som bara känner mig via denna blogg önskar jag än en gång ett fantastiskt spännande upplevelserikt, eller bara ett helt härligt vardagsvanligt 2016!

cancerfri

Stöd Cancerfonden, bli månadsgivare!

Publicerat i Januari | Märkt , , , | 2 kommentarer

Slutsatser och nytt år

Ja inte sjutton blev 2015 direkt som jag hade tänkt, men ändå rätt ok. Första halvan brottandes med elaka cancerceller och andra halvan kämpandes för att komma tillbaka i form efter cellgifter och strålning.

Återhämtningen blir tuffare för varje gång, tror också någonstans att mitt jäklar anamma försvagas för varje återfall. Avskyr nog det mest av allt, den här negativa spiralen och tankarna som tar överhanden från och till, mycket mer nu än förut. Varför vet jag inte riktigt, kanske verkligheten hinner ikapp mig ibland och det är förklaringen. I så fall vill jag inte vara i verkligheten, lever hellre i nån form av förnekelsevärld. Leve odödligheten, den teorin gillar jag, orkar helt enkelt inte med den andra, den där om att vi alla ska dö och försvinna förr eller senare, jag vet ju att det är så men den andra tanken är behagligare. 

Trött på att vara trött och inte orka allt som jag vill göra, startmotorn är försvagad och det gör mig så otroligt frustrerad vissa dagar. Längtar efter att vakna och hoppa upp ur sängen full av energi och positiv förväntan inför dagens alla små underverk.

Ja ett litet underverk dök i alla fall upp i början på december och det är lika fantastiskt varje gång ett litet nytt liv dyker upp och det är ljuvligt, när jag sitter med detta lilla bedårande barn i min famn så finns inget annat. Häromdagen var jag barnvakt för första gången och det är otroligt hur saker och ting bara naturligt kommer tillbaka, sånt som man inte gjort på evigheter känns plötsligt som helt normalt, bebis på ena armen och annan aktivitet med den andra. Då är i alla fall inte cancern närvarande, så barnets föräldrar (A&D) får nog vänja sig vid någon som tjatar om att de ska hitta på saker så ”tant Karin” kan få vara barnvakt ofta.

Målet för 2016 är annars att försöka hålla sig så långt borta som det är möjligt från allt som har med cancern att göra, eller åtminstone försöka minska påverkan så mycket som möjligt. Återhämtning är mitt fokusområde de närmsta månaderna, ska försöka att jobba lite mindre och ägna mig mer åt träning, positiva tankar och friskvård, långa promenader, roliga resor, familj och vänner. Ja 2016 ska bli det bästa året på länge det bestämmer jag här och nu, önskar er alla därute detsamma!

  

Publicerat i Övriga inlägg | 5 kommentarer