Uppföljning

Ja det nya året som skulle börja så bra med träning och nyttigheter höll ungefär 14 dagar, sen sällade jag mig till en stor del av befolkningen och dras nu med en envis förkylning, som inte riktigt har bestämt sig för vart den ska ta vägen….

Tröttsamt är det i all fall, fast ändå inte, tänk vad härligt att kunna bli förkyld utan att vara orolig för att man ska dö, ja för så är det när man är under behandling och ens små vita blodkroppar inte orkar stå emot. Känner mig så oerhört tacksam för att jag inte behöver springa omkring och vara lika orolig längre för förkylningar och andra ”små” åkommor, där är jag nu som alla andra.

Per och jag var på Cancergalan ”Nej till cancer” förra måndagen, det började med att jag fick en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att ställa upp på en intervju och även visa mitt ärr i samband med Cancerfondens insamlingsgala. När kampanjen ”Nej till Cancer” kom ut för ett tag sen var vi många som var lite skeptiska och tyckte att jag det är väl klart att man säger nej till cancer, men om man drabbas är det ju svårt, så jag tyckte väl att det uttrycket var sådär. Men efter att ha pratat med några olika personer kring detta fattade jag vad det hela handlade om och när jag sen insåg att jag skulle kunna påverka andra människor att dela med sig för att driva cancerforskningen framåt, så fanns det inget alternativ för mig än att ställa upp.

Så iklädda ”galakläder” typ samma som på förra insamlingsgalan i höstas, det är ju inte så att man har överflöd i garderoben på finkläder, i alla fall inga som passar längre, så det var bara att ta en favorit i repris. Vi åkte i alla fall till Cirkus och minglade runt lite med diverse ”kändisar”, både med och utan cancer, de cancerforskare som var där hyllades som värsta ”rockstars” och det kändes ganska absurt och samtidigt helt fantastiskt hur enskilda människors engagemang kan göra sådan skillnad. Vi var i alla fall helt slut när vi kom hem, men lyckades ändå dricka lite champagne och känna hur viktigt det är att sätta lite guldkant på tillvaron så ofta det går. Som en av mina ”inspelningskompisar” uttryckte sig, ”det handlar inte bara om att överleva, utan att fortsätta leva också”. Det tar jag åt mig och tackar ödmjukast för det citatet Sebastian.

Så trots att det ibland känns som att jag lever på övertid och någonstans bara går och väntar på att det ska slå till igen, så måste jag tvinga mig själv att sluta upp med det. Vilket naturligtvis inte är det lättaste men alternativet är för deprimerande. Jag har också bestämt mig för att sluta gå och vänta på besked och helt enkelt leva under förutsättningen att ”no news is good news”, och tar åt mig det som en bloggkompis Sibylla skrev på ett inlägg för några veckor sen.

Om det är någon som undrar om jag är orolig, så måste jag göra dessa personer besvikna. Nä, jag är inte orolig av naturen. Varför skulle jag vara det? Det är liksom ingen bra idé. Antingen är man orolig i onödan så har man mått dåligt i förväg helt i onödan, eller så har jag fått återfall och då har jag varit orolig i onödan och mått dåligt längre än nödvändigt. Oavsett, så är det ingenting jag kan påverka och bryr mig inte om det. Givetvis blir man glad när det är ”negativt” och ledsen om det är ”positivt” men det är sånt jag får tänka på i februari/mars. Innan dess ”fullt ös”!

Tack Sibylla detta tar jag nu till mig, gjorde ytterligare DT röntgen i måndags över höft och bäcken där jag har haft lite värk de senaste veckorna, och nu är det onsdag och jag förutsätter att det inte var några metastaser som orsakat värken eftersom ingen har ringt! Så nu ska jag sluta oroa mig i onödan och fortsätta leva som om ingenting kan påverka vare sig den ena planen eller den andra.

Så till alla nära, kära och ni som bara känner mig via denna blogg önskar jag än en gång ett fantastiskt spännande upplevelserikt, eller bara ett helt härligt vardagsvanligt 2016!

cancerfri

Stöd Cancerfonden, bli månadsgivare!

Annonser
Publicerat i Januari | Märkt , , , | 2 kommentarer

Slutsatser och nytt år

Ja inte sjutton blev 2015 direkt som jag hade tänkt, men ändå rätt ok. Första halvan brottandes med elaka cancerceller och andra halvan kämpandes för att komma tillbaka i form efter cellgifter och strålning.

Återhämtningen blir tuffare för varje gång, tror också någonstans att mitt jäklar anamma försvagas för varje återfall. Avskyr nog det mest av allt, den här negativa spiralen och tankarna som tar överhanden från och till, mycket mer nu än förut. Varför vet jag inte riktigt, kanske verkligheten hinner ikapp mig ibland och det är förklaringen. I så fall vill jag inte vara i verkligheten, lever hellre i nån form av förnekelsevärld. Leve odödligheten, den teorin gillar jag, orkar helt enkelt inte med den andra, den där om att vi alla ska dö och försvinna förr eller senare, jag vet ju att det är så men den andra tanken är behagligare. 

Trött på att vara trött och inte orka allt som jag vill göra, startmotorn är försvagad och det gör mig så otroligt frustrerad vissa dagar. Längtar efter att vakna och hoppa upp ur sängen full av energi och positiv förväntan inför dagens alla små underverk.

Ja ett litet underverk dök i alla fall upp i början på december och det är lika fantastiskt varje gång ett litet nytt liv dyker upp och det är ljuvligt, när jag sitter med detta lilla bedårande barn i min famn så finns inget annat. Häromdagen var jag barnvakt för första gången och det är otroligt hur saker och ting bara naturligt kommer tillbaka, sånt som man inte gjort på evigheter känns plötsligt som helt normalt, bebis på ena armen och annan aktivitet med den andra. Då är i alla fall inte cancern närvarande, så barnets föräldrar (A&D) får nog vänja sig vid någon som tjatar om att de ska hitta på saker så ”tant Karin” kan få vara barnvakt ofta.

Målet för 2016 är annars att försöka hålla sig så långt borta som det är möjligt från allt som har med cancern att göra, eller åtminstone försöka minska påverkan så mycket som möjligt. Återhämtning är mitt fokusområde de närmsta månaderna, ska försöka att jobba lite mindre och ägna mig mer åt träning, positiva tankar och friskvård, långa promenader, roliga resor, familj och vänner. Ja 2016 ska bli det bästa året på länge det bestämmer jag här och nu, önskar er alla därute detsamma!

  

Publicerat i Övriga inlägg | 5 kommentarer

Semester från cancern

Tillbaka efter en fantastisk vecka i solen vid ett blått vackert hav. Jag älskar kontrasten mellan den ”nakna” öknen och det blåaste av hav. Vi har nu ett antal gånger spenderat en vecka i södra delen av Egypten vid Röda Havet och nära gränsen till Sudan. Direktflyg med diverse charterbolag till Marsa Alams flygplats, därifrån tar det allt mellan 15 min till en timmes resa beroende på hur långt söderut man vill ta sig.

För oss som gillar dykning är detta område ett rent paradis, de flesta hotell som ligger längs med kusten har egna små husrev, som man kommer åt genom att hoppa i plurret från en pir som är byggd på delar av revet, alternativt så hoppar man i från stranden och simmar ut till närmsta rev. Oavsett så är det väldigt lättillgängligt, det går ju också att ta en liten busstur till de mindre tillgängliga dykplatserna eller en dagstur med båt ut till de rev som inte nås från stranden. 

Denna gången fick mitt inte så avancerade fysiska tillstånd avgöra, dvs det enklaste mest lätttillgängliga husrev vi kände till fick vara platsen för våra äventyr. Detta vackra rev ligger vid ett hotell som heter Three Corners Fayrouz Plaza Beach Resort där vi bott ett antal gånger. Dykfirman som huserar här har vi använt oss av flera gånger och känner oss alltid trygga med den service de ger oss. Vilket gjorde att valet enkelt föll på detta ställe. Eftersom både jag och Per har dykt här ganska mycket känner vi också revet väl och vet hur vi ska ta oss fram under vattnet oavsett om vi dyker på norra eller södra delen av revet.

Så det var med lite pirr i magen dykdräkten åkte på för att sen vandra längst ut på piren för att hoppa i vattnet för första gången sen mars 2013. Det var rätt blåsigt och höga vågor så jag visste att det skulle bli rätt fysiskt påfrestande att ta sig ner i djupet, men vad fanken när man vet vad som väntar därnere är inte valet så svårt, jag var ju inte direkt ensam, utan hade hela familjen med mig och all tre var redo att stötta om det behövdes. Men det gick bra, så bra ett första dyk kan gå, lite småstrul som det alltid är när man är  lite ringrostig men över förväntan. Vilket bara gjorde suget efter lugnet under ytan större. Känslan av tynglöshet är obeskrivlig och att få känna sig som en del av detta fantastiska undervattensrike är för mig mer fantastiskt än något annat. Trodde inte att jag skulle få uppleva detta igen så jag känner mig ödmjukt tacksam och vet att det finns ett pris att betala men det är det värt tusen gånger om. Att sen också få uppleva detta tillsammans med min man och våra barn gör det bara ännu mer värdefullt.

Det här kommer att hålla mig uppe ett bra tag framöver och så härligt att bara få vara och njuta av dagen, oavsett vad den bjuder på, så simma lugnt därute och passa på och njut av de kommande helgdagarna, det ska vi göra. Ska bara klämma in lite prover och ett läkarbesök innan det är dags för julfirande i Trolleboda.

   
    
    
   

Publicerat i December | Märkt , , , | 9 kommentarer

Återhämtningsveckor

En veckas återhämtning på Masesgården med ett gäng härliga tjejer var precis vad jag behövde. Härliga promenader, givande samtal, avkopplande bad i den härliga poolen, fantastisk mat och lite lagom med fyspass och intressanta föreläsningar. Känner mig så lyckligt lottad att jag fick möjlighet via BRO att åka på denna vecka tillsammans med andra som också befinner sig i ett vakuum gällande cancerns övertagande eller inte.

Befinner mig just nu inne i den jobbiga 3-månaders perioden där jag ska klara mig själv och inga mediciner eller cellgifter som ska se till att inga nya metastaser blir aktiva. Tror ändå någonstans att jag hamnat i någon form av acceptans av läget och ovissheten är inte längre lika betungande. Det gäller bara att ta vara på dessa mellanperioder så gott det går.

Så därför sitter vi nu hela familjen på ett flygplan på väg söderut, insåg att vi (Maken) inte skulle hinna med någon nyårsresa, så då bestämde vi oss att leta upp en sista minuten resa till Marsa Alam, endast flygstolar mer eller mindre vräktes bort, så de kastade vi oss över för ett litet tag sen. Hotell var inte heller några problem och vi bokade samma ställe som vi brukar bo på.

Senast vi var nere var i Mars 2013, då var vi fortfarande lyckligt ovetande om vad vi hade framför oss, rätt skönt och inte veta hur morgondagen ser ut, börjar mer och mer tycka det är rätt ok.
Nytt läkarbesök är inbokat den 16/12 och innan dess ska jag hinna ta lite prover etc och sen väntar förhoppningsvis en ny 3-månaders period utan mediciner och cytostatika.

Fokus under 2016 blir att jobba lagom och fortsätta fokusera på den fysiska återhämtningen, det tar längre och längre tid att komma tillbaka efter varje behandling och har äntligen insett att det inte går att arbeta 100% och samtidig köra för fullt övrig tid. Måste försöka hitta en bra balans, tror det är det viktigaste av allt för att orka med framtida behandlingar, för någonstans förutsätter jag att det poppar upp snart igen, annars får jag sälla mig till mirakelgruppen och det vore naturligtvis inte helt fel, men det vågar jag inte ens hoppas på.

Så nu ska jag njuta av en veckas värme med min älskade familj, på återhörande

Publicerat i November | Märkt , , , | 4 kommentarer

Återhämtning

Drygt ett år har gått sen cancern dök upp igen, en period jag kände mig stark och hade precis hunnit med att springa Stockholm Halvmaraton och varit två veckor på Rehab i Mösseberg, då vi än en gång blev drabbade av denna förbaskade sjukdom.

Nu ett drygt år senare befinner jag mig än en gång i en situation där sjukdomen har gått och gömt sig och ingen aktivitet är synlig i kroppen, någonstans. Så nu gäller det att snabbt stärka kroppen för att vara redo för nästa omgång, som kommer…… om, var eller när det vet ju ingen. Just därför är forskningen så viktig, tänk om ett enkelt blodprov hade kunnat påvisa om framtidens metastaser så att åtgärd kunde sättas in innan de ens hunnit mobilisera sig, det är vad jag tror kommer att bli nästa stora genombrott. Att kunna skräddarsy en behandlingsplan för varje enskild individ är framtiden, idag behandlar man utifrån ett massperspektiv och det fungerar för en del men långt ifrån för alla. Vi vet idag att bröstcancer bara är ett samlingsnamn för en sjukdom som har x antal subgrupper, tre huvudgrupper hormonell, her2 och trippelnegativ har i sin tur en stor andel undergrupper, speciellt trippelnegativ TNBC, som man nu börjat forska kring mer och mer. Denna grupp är den lilla gruppen och utgör ca 10-20% av alla bröstcancerdiagnoser (breastcancer.org) en grupp som jag tillhör. I dagsläget kan denna undergrupp bara behandlas med cytostatika och/eller strålbehandling, men forskningen går framåt så håller man sig bara på rätt sida av staketet så är sjukdomen för mig bara kronisk och inte ”dödlig”.

Per och jag var på TV galan ”tillsammans mot cancer” på Cirkus i tisdags, ett helt fantastiskt arrangemang för insamling till cancerfonden, som distribuerar pengar till cancerforskningen. För mig och många andra handlar det om livsnödvändig forskning, så jag är oerhört tacksam att så många är villiga att tänka rosa under oktober månad.

Det är tvära kast just nu, igår var vi och tog farväl av en kär vän som jag lärt känna under den här ”resan”, och idag har jag varit på ytterligare en begravning för en annan vän som nyligen gick bort i denna förbannade sjukdom. Döden som är så närvarande i dessa stunder gör att livet blir så viktigt, att leva det fullt ut när tid finns, döden kommer oavsett det är det enda vi vet. Vår vän som vi tog farväl av igår, hon levde verkligen livet fullt ut och vägrade vara sjuk, ända in i det sista. Likaså gjorde Anna som vi tog farväl av idag.

Så lev så fullt ut du kan, det tänker jag göra de kommande månaderna och tacksamt ta emot den tid som finns här och nu, för varken jag eller någon annan har någon aning om vad som väntar runt nästa hörn.

Men så här inför all helgona tänder vi ljus för alla nära och kära vars liv tagit slut och lovar varandra att leva och njuta av vår stund på jorden!

  

Publicerat i Oktober | Märkt , , , | 7 kommentarer