Rehabplanen som sprack!

För drygt två veckor sen kom jag i kontakt med en sjukgymnast på cancerrehab på KS. En helt fantastisk tjej som jag tom träffat förut och som hjälpte mig när jag låg inlagd en längre tid för ett knappt år sen. I vilket fall så kom hon upp med en rehabplan – ett tioveckorsprogram som skulle innehålla minst tre pass i veckan. Vattengympa på måndagar o fredagar samt styrketräning på onsdagar, detta ihop med 5km promenad dessa dagar fram o tillbaka till KS kändes som rena lottovinsten. Känner ju mig själv rätt bra och vet att jag behöver struktur för att komma igång med denna välbehövliga träning.

Sagt och gjort för två veckor sen traskade jag dit för mitt första vatten pass, det var tufft men härligt tillsammans med ett gäng tjejer i olika cancer faser. Kände mig helt upplivad efteråt när jag promenerade hem med en bra känsla i kroppen att nu ska banne mig fysiken återhämtas så jag slipper undvika trappor och stöna i uppförsbackar.

Förra veckan var jag manngrant där och styrketräningspasset ihop med min sjukgymnast var väl inte det roligaste, bröt ihop vid ett tillfälle då jag helt enkelt inte kunde göra en enkel övning som jag förut aldrig reflekterat över skulle vara speciellt jobbig. Det gick helt enkelt, hade nog inte riktigt insett vilket dåligt skick jag var i och det knäckte mig delvis litegrann, men som R sa, – varför tror du att du är här, inte för att du är stark utan för att du ska bli stark! Så det fick mig delvis att backa och ta ett nytt djupt andetag och inse att ja jag är i dåligt skick och det är därför jag behöver träna.

När helgen kom var jag rätt trött, insåg att jag gjort mer förra veckan än vad jag gjort det senaste 16 månaderna så det får väl ta sin tid, men det kändes underbart, halvmaran i september kändes plötsligt som ett möjligt mål.

Så i måndags tog jag bilen till KS för att jag skulle vidare till ett möte på eftermiddagen, hoppar i vattnet och tänker att nu jäklar ska det tränas, känner mig lite svag pga en dålig natt men kör på som vanligt, då plötsligt under en övning orken bara tar slut, det svartnar och jag kan knappt andas….det slutar med att de får hjälpa mig upp och får lägga mig i omklädningsrummet med benen högt, vatten o banan, sen piggnade jag till. Tog det lugnt en lång stund innan jag satte mig i bilen och körde norrut, vi skulle ha möte och övernatta på hotell och fortsätta mötet under tisdag fm.

Kände mig pigg resten av dagen och vi åt gemensam middag på kvällen men alla var trötta så vid 21:30 låg jag i sängen och såg fram emot en 9-timmars natt. Vaknade dock vid 3-tiden och kände mig lite lätt yr, men lyckades somna om ett par gånger men vid halv-sju insåg jag att jag måste stiga upp. Det gick inte, så fort jag lyfte huvudet från kudden så snurrade hela rummet och det kändes som om jag skulle svimma, samtidigt som ett illamående sköljde över mig. Så där ligger jag på ett hotellrum och funderar på hur jag ska lyckas ta mig ner till frukosten…. Men skam den som ger sig, efter en timme har jag lyckats ta mig upp utan att svimma eller kräkas, duschat, borstat tänderna och fått på mig kläder, tom packat det mesta. Tog mig ner i frukostmatsalen där min chef sitter och ser direkt att något inte stämmer, han fixar lite frukost, då jag har så ostadiga ben att jag knappt kan gå….sen kommer mina övriga kollegor och hjälper mig.

Insåg att jag inte skulle kunna ta mig därifrån själv och ringer efter Per, som precis vaknat, men efter någon timme eller så kommer han och hämtar mig. Det var så skönt att komma hem, finns ju inget värre än att må dåligt och inte vara hemma.

Nu är det fredag morgon och yrseln, illamåendet och huvudvärken är i full blom. Igår fick jag en tid på vår VC och Per körde oss dit, då jag fortfarande är ostadig och har svårt att gå. Där konstaterade de att jag troligtvis fått en inflammation på balansnerven, vilket behandlas med kortison (min favoritmedicin 😱), så nu ska jag äta högdos kortison i 5 dagar därefter trappa ner i ytterligare 10 dagar. Skulle det mot förmodan bli sämre eller ingen skillnad alls skulle vi åka in akut….det känns ju inte som ett alternativ i första taget, men vi får väl se.

Oavsett så lär jag få dras med det här en längre period så där flög träningsplanen käpp rätt åt h-vetet. Fast så länge symptomen inte beror på metastaser i hjärnan ska man väl vara tacksam….

Men halvmaran i september hägrar fortfarande, så kan jag snälla slippa fler uppförsbackar!
image

Annonser
Det här inlägget postades i Februari och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Rehabplanen som sprack!

  1. Maria skriver:

    Fasiken vilken otur!! Krya på dig fort vännen!!
    Jag fick influensa och efter det fick jag svår yrsel..tror det är något skumt virus som går i år:( Hoppas det går över snabbt så dina krafter kommer tillbaka snabbt! KRAM ♥️♥️♥️

  2. Else skriver:

    Jag blev alldeles kallsvettig alt efter som jag läste ditt inlägg Karin. Blev desto gladare när jag kom till slutet och insåg att det bara var en inflammation på balansnerven. Tänk att man kan bli glad för något sånt?! Krya på dig Karin, ta lite lugna promenader i vårsolen när du känner att du orkar, det är också motion. 🙂
    Kram från ett soligt Malmö

    • akea64 skriver:

      Ja det här var nog det jobbigaste jag varit med om, så länge jag håller huvudet still är det ok…men så fort jag rör på mig, snurrar det som värsta karusellen…men som sagt världsligt och överkomligt så länge det inte är några elaka cancerceller som fått fäste i hjärnan!
      Kram tillbaks, skulle åkt till malmö denna helgen men tji fick jag!

  3. Johanna Gavefalk skriver:

    Finaste Karin! Att du orkar kämpa, se framåt och alltid hitta morötter är beundransvärt! Förbaskade balansnerv – men som redan skrivet så länge det inte är elaka cancerceller som bråkar får man väl vara ”nöjd”… Var försiktig och pressa dig inte för hårt – även om långlopp och jobb motiverar. Det är inte din stil att ta det lugnt, nej jag vet, men idag kan du väl göra det ändå…? DU ÄR SÅ HIMLA BÄST!

  4. Tasha skriver:

    Karin, darling,
    I’m sorry this didn’t work out fully as you hoped for.
    I’m also glad that this is something you will recover from within days and then you shall be looking forward to getting back on track with your training programme.
    Wishing you a very very fast recovery. ❤ ❤ ❤
    I guess saying to you to take it easy makes it more difficult to swallow. 😉 I do feel you, my dear, trust me. I understand how frustrating it must be to not be able to do what your personal will and strength of spirits tell you that you can do so smoothly and with joy.
    Just hang in there for a few more recovery days and September marathon I may be coming watching you run in person. :-* :-* :-*

  5. Eva skriver:

    Hejja dig!💪🏻👍🏻

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s