17 år sen första bröstcancerdiagnosen

Ja igår måndagen den 8 februari var det 17 år sen jag stod i duschen och kände en knöl i mitt vänstra bröst, så det är väl dags att hoppa högt av glädje över att jag en tisdagmorgon 2016 är på väg in i duschen igen för att göra mig redo för dagens aktiviteter.

Det är bra med lite perspektiv när man inte mår 100% och håller på att oroa sig för saker som kanske inte händer, eller åtminstone inte händer på lång tid. Då första gången var barnen små och det fanns inte tid för vare sig oro eller ”gnäll” och det var nog bara bra just då eftersom utsikten då inte var så positiv, men inga farhågor besannades och min doktor hade fel om prognosen.

Det tog 14 år en tid där oron för återfall försvann i tomma intet, för ingen har väl hört talas om återfall efter 14 år när man fått diagnosen trippelnegativ.
Men det dök upp igen i samma bröst men med en lite annorlunda variant på tnbc (trippelnegativ bröstcancer) och det var dags för nya cellgifter och stor operation denna gång försvann hela bröstet och lite till. Sen återgick livet som vanligt och nu trodde man att det var över på riktigt, prognosen var bättre och ingen spridning från bröstet hade hittats, framåt sommaren 2014 började vi alla tro på att det kanske stämde och jag lyckades i september 2014 springa mitt första oficiella halvmaraton. Därefter var det dags för 2 rehabveckor på Mösseberg för ytterligare återhämtning, när jag kom hem därifrån kände jag mig stark, lycklig och frisk för att jag ännu en gång lyckats gå vidare utan ångest och oro.

Sen kom den obligatoriska kontrollen och jag kände mig helt lugn, hade ju varken känt nåt eller mådde dåligt på något sätt, men ack vad jag bedrog mig för på UL hittade de stora svullna lymfkörtlar på vänstra sidan och jag förstod naturligtvis direkt vad det var men vi kände oss trots detta ganska lugna, vi hade ju varit med några gånger tidigare så vi visste vad vi skulle igenom. Nya behandlingar med allt vad det innebar och nu har det gått 10 månader sen senaste behandlingen och ännu har inga nya metastaser hittats, så naturligtvis ska vi hoppa högt av glädje och tacka vår lyckliga stjärna för att jag nu levt 17 år efter den första dåliga prognosen.

Så oron och ångesten kan fara och flyga åt helvetet, nu jäklar ska jag bli frisk på riktigt och sluta fundera så mycket på prognosen som är ännu sämre än för 17 år sen, för jag verkar ju inte passa in i någon normalmall när det gäller TNBC.
Så jag säger bara;

Annonser
Det här inlägget postades i Februari och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 17 år sen första bröstcancerdiagnosen

  1. Berit assarsson skriver:

    Du är duktig min lilla flicka, kram på dig och tack för din korta vistelse här. Du gjorde både Pappa och mig lyckliga. 😍👍

  2. Sibylla skriver:

    Du har verkligen fått kämpa så jag hoppas verkligen att det är borta för alltid! ❤
    Man måste också se vilka medicinska framgångar som gjorts under dessa 17 år och som fortfarande görs. Bara under de tre år som jag själv varit medveten om min egen dödlighet så har det hänt så otroligt mycket. Så jag skulle tro att din prognos är sämre utan likadan som för 17 år sedan.
    Och det är absolut ingen idé att ha oro och ångest över något som man själv inte kan råda över, det är rena energitjuvar och den energin behöver man för att "leva under tiden som man lever".
    Stora och varma kramar från Bohuslän

  3. Sara skriver:

    Karin. Du är fantastisk på så många sätt. Kram💪🏼❤️
    Sara

  4. Sylvia Orädd skriver:

    Tack för din kraft du delar med dig av!🍀💚
    Fucka skiten!!💪🏻✌🏻️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s