Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Söndag morgon i Trolleboda, med en extra timmes vila i kroppen, borde man hoppa utvilad upp ur sängen, men så funkar det ju inte alltid.

I fredags morse var det dags för magnetröntgen, tog en lugnande tablett till frukosten, dels hade jag sovit dåligt pga torsdagens newsflash, återkommer till den, och sen ska jag villigt erkänna att just MR inte är det roligaste jag vet. Klaustrofobisk som jag är finner jag det oerhört obehagligt att befinna mig inne i en trång tunnel som väsnas så man knappt kan uppfatta sina egna tankar. Sen var det ju det där med nål och kontrast också, ytterligare ett obehagsmoment att ta i beaktning. I vilket fall som helst var vi där i god tid och jag fick komma in nästan direkt. Tjejerna hade koll på att jag var svårstucken, men efter att ha undersökt min arm, började de nästan bråka om vem som hade hittat den bästa venen att sticka i. Ja en av dem vann och efter två försök satt ”nålen” på plats (relativt smärtfritt) och det var dags att lägga sig på britsen. Fördelen med denna typ av MR (bröst och bröstkörtlar) är att man numera får ligga på mage, med hål i britsen där brösten ska hänga fritt (i mitt fall bröstet eftersom jag bara har ett kvar), man skulle nästan kunna likna den vid en massagebänk, förutom att armarna inte har det så bekvämt och ingen massage ingår. Detta innebär dock att känslan av att föras in i en trång tunnel inte blir så påtaglig, då det enda man ser är ”golv” och sina armar med hjälp av en speglingsfunktion som jag försökt lista ut hur den funkar, men uppenbarligen inte lyckats, för jag är fortfarande lika fundersam. Sen åker man in i röret, får små meddelanden från kontrollrummet via högtalare och sen sätter den igång. Ja just det innan man åker in får man också både öronproppar och hörselskydd och tur är väl det för annars hade man väl blivit döv på kuppen. Den som uppfinner en MR apparat som inte låter borde få nobelpris, för jisses vilket liv den för under röntgenprocessen. Efter ungefär halva tiden (ca 20 min) kommer kontrasten, känns inget speciellt, det bästa är att man vet att hälften är gjort, så det är bara att bita ihop och försöka trängs bort oljudet och tänka på något annat.

Nu var det ju det här med torsdagens newsflash, sitter i bilköer på E4:an på väg hem från jobbet när telefonen ringer, dolt nummer, svarar snabbt och Dr S presenterar sig. Hon berättar att hon har fått tillbaka mina bilder från DT i måndags och allt såg bra ut förutom bilder från buken, närmare bestämt från levern där de ser en förändring. Hon säger direkt att det behöver inte vara en metastas, men de måste utesluta detta och berättar att hon har lagt in akut remiss till UL med kontrast och eventuell biopsi av levern. Samtidigt vill hon också informera om att detta innebär att de inte kommer att fatta några beslut rörande mitt fall på tisdag utan det skjuts nu till tisdag den 6/11. Min plan sprack alltså och så är det ju med denna förbaskade sjukdom, lömsk och oberäknelig är den och förbannad blir man. Men det är bara att fortsätta ta en dag i sänder.
Så efter jag var färdig med MR gick jag in till Ultraljudsavdelningen för att se när jag skulle kunna göra den. Sköterskan som var ansvarig var inte på plats men hennes kollega lovade att be henne ringa mig så fort hon kom tillbaks. Så vi åkte hem, packade det sista för att alla fyra åka iväg och fira helg i Trolleboda med mina föräldrar och svärmor. Samtalet kom precis innan vi skulle åka och nästa date med sjukvården är inbokad tis 09:30. Ingen undersökning jag direkt längtar efter men det ordnas sig väl det också. Det är bara att hoppas på att det de såg på DT bilderna inte är en metastas, för nu vill jag inte ha fler, det räcker med de i lymkörtlarna.

Det är i alla fall underbart att vara i Trolleboda, att bara få vara en stund, gå/jogga, äta och dricka gott, mysa med familjen och få lite lugn i själen, precis vad vi behöver just nu.

IMG_0220.JPG

IMG_0219.JPG

Annonser
Det här inlägget postades i Oktober och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det blir inte alltid som man tänkt sig!

  1. Else skriver:

    Karin, jag vet inte vad jag ska säga. Orden räcker inte till. Jag hoppas innerligt att förändringarna i levern inte är något allvarligt! Håller som vanligt alla tummar och tår – du anar inte hur svårt jag har att få vardagen att fungera på grund av det. 😉 Hoppas du har haft en underbar helg, med massor av avkoppling.

    Stor skånsk kram!

    • akea64 skriver:

      Tack Else, det hela är så overkligt så det går knappt att ta in, men jag sprang en lång runda idag så hur sjuk kan jag vara. Det måste helt enkelt ordna sig, stor kram tillbaks ❤️

  2. Mom skriver:

    Karin!
    Härligt att ni fått sköna dagar i Trolleboda. Du finns i mina tankar och böner. Jag hoppas verkligen att tisdagen kan ge klarhet. Önskar dig och din familj kraft och tålamod. Kram Gun

  3. Annette skriver:

    Tänker på dig vännen! Jobbiga besked för dig och familjen att ta in, håller tummarna för att det inte finns fler förändringar, det får helt enkelt räcka nu! KRAM

  4. Lars Erik skriver:

    Låter ju härligt att du kan springa en lång runda. Hoppas du får massor av energi från miljön och alla tankar som alla dina vänner skänker dig!
    Jag håller tummarna och hejar på dig!

  5. Sibylla skriver:

    Else har redan skrivit allt jag vill skriva! Håller tummar och tår för dig och hoppas innerligt att det inte är något allvarligt. Och det är så svårt att förstå att cancern kan fastna i en vältränad kropp.
    En stor varm kram från Sibylla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s