Då var det dags igen

Mitt inlägg förra veckan handlade om hur makalöst stolt jag var över mig själv för att jag hade lyckats besegra den förbannade cancern och lyckats med det nästan omöjliga (för mig) målet att springa Stockholm halvmaraton. När jag gjorde det inlägget visste jag nästan att så inte riktigt var fallet, men kände ett starkt behov av att lägga ut något positivt på denna blogg, innan det kanske var dags för det motsatta igen. Ni vet den där känslan av att veta utan att riktigt veta, att oroa sig för något som inte är bekräftat, men innerst inne vet man, det går inte att förklara. Kanske är det så att man med tiden blir så bra på att läsa andra människor, speciellt när det gäller sjukvårdspersonal, så var det för mig denna gången.

Jag backar bandet en dryg vecka tillbaka i tiden, rutinkontroll på DS, mammografi och ultraljud, hade kvällen innan träffat några av mina nya kära bröstcancerkompisar och vi hade bland annat pratat om återfall, oro och skojat om mammografin och hur det skulle gå att mammografera ett icke existerande bröst. In kommer jag och sköterskan tittar på mig och säger ja men då var det dags, upp med högra bröstet, inga problem – och så tar vi den andra sidan också, jag tittar på henne och skrattar till, nu skojar du va! Nejdå något litet finns det alltid kvar, jag tittar ner på mig själv och undrar var då någonstans, jag är inte bara platt utan helt urgröpt, men hon gav sig inte och lyckades klämma in en liten skinnbit uppe vid armhålan. Ja det gör jag inte om, kändes ju helt larvigt.
Därefter var det dags för ultraljud, jag förbereds och dr A kommer in i rummet och säger, mammografin ser jättebra ut, inga konstigheter och i din ålder behöver vi knappast göra UL längre, dina bröst är så tydliga och består nästan bara av fett….men vi kollar för säkerhets skull. Hon börjar med min friska sida, pratar på som vanligt och drar UL apparaten över bröstet och runt armhålan, plötsligt tystnar hon, blir mer fokuserad och koncentrerad. Jag märker att jag nästan slutar andas, tystnaden i rummet är så kompakt att den nästan går att ta på, jag vågar inte säga något för hon är så koncentrerad, hon tar bild efter bild, mäter något på UL bilderna. Sen säger hon – har du inte känt något här, du är väldigt svullen, nej säger jag inte direkt och vågar inte riktigt fråga vad hon menar, – det här måste vi ta prover på. Jag ringer på sköterskan så får hon förbereda, under tiden fortsätter hon att kolla runt nyckelben, hals, andra sidan, men är nöjd och jag förbereds för finnålsbiopsi.

Biopsin gick utmärkt och jag var inte ens nervös för sticket, utan fortfarande kvar i någon form av chocktillstånd, det oväntade hade hänt. Tankarna far runt i huvudet och samtidigt är det helt blankt, svårt att beskriva. Jag märker på både dr A och sköterskan att det är allvar, när jag klär på mig säger dr A – tillhörde inte du dr M, hon har flyttat till SöS, du får besked efter läkarkonferensen som vi har på tisdagar, vi får se vem som ska ta hand om dig. Jag har alltså en veckas väntan framför mig, även om jag nästan redan vet svaret. Snällt tackar jag för mig, ler och lämnar rummet, säger tack igen ute i luckan och går ut till hissen, känslan av att falla är stark, lyckas dock ta mig ner till gatuplan, trots massor av människor som rör sig runt omkring mig, känner jag mig helt osynlig.

Per sitter i ett möte, så honom kan jag inte ringa, är nu i ett desperat behov av att prata med någon, får så småningom tag på några av mina närmsta vänner och får lätta på trycket. Sätter mig i bilen för att åka till jobbet, samlar mig och tar på mig den där ”allt är jättebra rollen”, för den kan jag och känner mig bekväm i, ni vet den där strutsmentaliteten när man stoppar huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt.

De följande dagarna kastar jag mig över olika projekt och försöker få någon rätsida på bokslut, prognoser, budgetförutsättningar, kundvisningar….framåt torsdagen känner jag att jag håller på att spricka, ångesten lägger sig som en mantel över mig och jag åker hem för att jobba vidare. Jag kastas in i en oro som jag inte tidigare upplevt, den ultimata ovissheten, jag vet ingenting, jag har bara en extremt obehaglig känsla av att jag inte kommer att få ett bra besked. Tankarna virvlar runt i huvudet och för första gången sen jag först drabbades för 16 år sedan håller jag på att tappa greppet på riktigt, tänk om detta är början på slutet…. Den tanken är så svindlande att den inte riktigt går att ta på, men jag lyckas med Pers hjälp landa igen och kommer tillbaks till mitt vanliga förnuftiga, rationella jag, en mycket behagligare tankemiljö att befinna sig i.

Under tiden har jag ringt onkologen på DS och bett att de ska ringa mig efter läkarkonferensen och beställt en telefontid. I tisdags 11.51 sitter jag på en konferens med telefonen på ljudlöst och ser i displayen att någon ringer, Inget uppringnings-ID står det och jag förstår att det är från sjukhuset. Jag springer ut och tar samtalet, dr S presenterar sig och berättar att alla proverna visade på cancerceller. Jag går tillbaks in, mötet är nästan över och jag samlar ihop mina saker, skippar lunchen och går till bilen, ringer Per och för en sekund tappar jag fattningen, men samlar mig snabbt, med Pers lugnande röst i andra änden.

Ja då var det dags igen – möte bokat dagen efter (igår) med dr S. Ett bra möte – han vill gå till botten med eländet och jag ska nu,  innan de bestämmer hur de ska tackla den här fienden,  kollas igenom från topp till tå igen, för att se om där finns metastaser eller tumörer någon annanstans än i lymfkörtlarna på höger sida, min så kallade ”friska” sida.

Uppdatering kommer nu alltså ske lite mer regelbundet så för mig är det bara att ta på mig stridsmunderingen igen och slåss för livet som jag inte vill mista den här gången heller! IMG_0097

Annonser
Det här inlägget postades i Oktober och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Då var det dags igen

  1. Sibylla skriver:

    Hej min vän, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och hoppas att det inte finns mer än det som de redan hittat.
    Massor av varma och tröstande kramar från Uddevalla
    /Sibylla

    • akea64 skriver:

      Tack Sibylla, känner mig rätt lugn nu och har landat lite i eländet, men för jäkligt är det, tyckte jag hade fått min beskärda del av detta helvetet, men det är ju bara att bita ihop, stor kram tillbaks och hoppas dina bacillusker har dragit vidare 🙂

  2. Annette Ibsén skriver:

    Tuffa besked Karin! Känslorna svämmar över här hos mig när jag läser ditt inlägg. Det är ju det här vi alla oroar oss för och känslorna som bubblar under ytan som vi försöker hålla undan. Det blev så starkt och tydligt när jag läste ditt inlägg.
    Finns med dig i tanken, KRAMAR

  3. Annette Berrin skriver:

    Det är helt ofattbart att Du har drabbats av detta igen. Jag blir så arg och det bubblar en massa ilska och svordomar inom mig, det är så himla orättvist. Du kommer att vinna denna kamp också, Karin Har nog aldrig träffat någon lika beslutsam, målinriktad och bestämd person som Du. Det känns tryggt att veta att du har fått en av de skickligaste läkarna som finns också. Mina varmaste tankar och styrkekramar till Dig och Din fina familj.

  4. Pia Lönnroth skriver:

    Finns inga ord, vad kan jag göra för er?

  5. Else skriver:

    Sänder dig massor med styrkekramar! Du har funnits i mina tankar de senaste dagarna. Det känns så himla orättvist! KRAM!

  6. Gunilla Runsten skriver:

    Karin Karin, förstod direkt när du försvann att samtalet kom efter allt vi talat om. Finns några kvarter ifrån dig så att du vet. Stora varma kramar till dig!

  7. Lars Erik skriver:

    Åh, Karin
    Kämpa! det känns så orättvist att du dras ner igen. Men jag vet att du är så tapper att du kan vinna igen och igen. Jag vill bara ge dig massor av energi så du orkar. Du skall veta att jag tänker på dig

  8. Ewa skriver:

    Åh nej Karin!! Tänker på dig💝

    • akea64 skriver:

      Tack Ewa, men det är väl bara att ta nya tag, känns lite tyngre denna gången dock måste jag erkänna, hoppas allt är bra med dig! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s